Det är så ofta jag måste ta i dig, för att förstå att du är verklig. Måste lägga örat emot dina läppar för att höra dina andetag. Du andas. Finns du då?

Ditt hjärta slår hårt emot mitt bröst, det puttar bort mig samtidigt som det hakar fast mig. För varje slag så faller jag handlöst. Men du fångar mig alltid. Och för varje fall dras knuten åts hårdare. på Guldbandet som håller oss ihop. Bandet som bländar mig, så jag aldrig riktigt ser hur; eller Om det är nära bristningsgränsen. Jag blir rädd då min syn är blockerad. Jag blir rädd då jag måste sträcka dig min hand, i den ligger hela mitt öde.

Famlar runt i Drömdimman. Rädd att vakna. För vardagen, med så skarpa vassa kanter skär i mig. Är jag vaken tillräckligt länge förblöder jag.