Varför tar du tag i min hand, trycker mig emot ditt bröst, andas mig i nacken och viskar t r y g g h e t medan du vaggar mig fram&tillbaka till jag med varje andetag tror dig. Faktiskt tror dig. Sen då jag möter din blick med hoppfulla ögon, hånskrattar du. Släpper handen & låter mig falla. I fallet slocknar lågan. Du sparkar nonchalant på askan, i ett svep tar av dig skjortan och luktar på den. Rynkar på näsan åt min svaga doft. Slänger den över mig. Med smutsiga fingrar fifflar du med tändstickan- möter min blick med din svarta- och släpper stickan med gul låga på oss. Mig, min doftpådig och askan.

Det brinner det brinner! Jag brinner.

Vad ont det gör då man får en Verklighetssmäll.

Då iskalla klor tar tag i bröstet och river en neråt.

Med allt motstånd, med alla krafter, så ligger jag ändå här nere. I det geggiga diket du har stampat upp åt oss.

Det är svårt att andas då du står på mig.

Naivt sträcker jag upp handen. Du spottar på min handflata.

Jag försöker desperat bli av med smutsen. Försöker gnugga bort det emot marken. Gräset har en sköld, och då jag nuddar den bränner smutset fast.

Helt hjälplös, törstande efter din värme; din tyngd som brukade knyta mina brustna band. 

What have I become, my friend?