Vad ont det gör då man får en Verklighetssmäll.

Då iskalla klor tar tag i bröstet och river en neråt.

Med allt motstånd, med alla krafter, så ligger jag ändå här nere. I det geggiga diket du har stampat upp åt oss.

Det är svårt att andas då du står på mig.

Naivt sträcker jag upp handen. Du spottar på min handflata.

Jag försöker desperat bli av med smutsen. Försöker gnugga bort det emot marken. Gräset har en sköld, och då jag nuddar den bränner smutset fast.

Helt hjälplös, törstande efter din värme; din tyngd som brukade knyta mina brustna band. 

What have I become, my friend?