Hon låg fastkedjad långt ner på gråa tomma botten, i slemmiga algklor.
Ovanför ytan, långt ovanför ytan, vandrade han som smakat på livet.
Visste vad som var att undvika, och vad som smekte.
Han såg något skymta, djupt där nere. Kunde det vara någon där?
Han drog i sig en stor dos av överlevnad, slängde sig ner i det isande vattnet och begav sig ner mot
det möjliga livstecknet i mörkret.
Slet henne loss, hon gav med sig motvilligt.
Hon verkade inte förstå att det fanns något utanför, bortom den grav hon så länge haft som sin verklighet.
Hennes yttre var tunt, men hon var så tung att bära.
Hans kropp ropade efter bränsle, så han skyndade upp mot ljuset.
Hon kravlade sig fast, hårt och desperat. Så nära, så nära. Som att hennes syre fanns innanför hans hud.
Som en kraft knuffades dem över ytan, blodet rusade och sög åt sig liv.
Hon öppnade sakta ögonen, kisade mot solen. Tafatt försökte hon resa sig i sanden.
Såg på ytan de nyss trängt sig igenom. Den var vackrare från denna vinkel. Den glittrade.
Plötsligt kände hon ett starkt behov att öppna munnen, försiktigt.
Den svala saltsmakande luften dansade in mellan läpparna,
fyllde varje centimeter med styrka och välbehag. Väckte hjärtat, och hungern ropade efter tillfredsställelse.

Det första andetaget efter koma.