FYFAN.

Om jag skulle beskriva den känsla jag känner just i detta nu,

så är det precis som att det slog en knut runt hjärtat av taggtråd och jag känner hur taggarna sliter sönder mig inifrån.

Det är världens tryck över bröstet och jag anstränger mig hårt för att få i mig syre.

Händerna darrar så mycket att nyss då jag skulle ta bort luggen från ansiktet, så var jag tvungen att använda båda händerna..  En för att hålla i den andra.

Hjälp mig.

Detta stadie kommer hela tiden tillbaka.. Det tar olika lång tid emellan gångerna, och den sitter i olika länge. Men, det är exakt samma. Samma tomhet och svarta ångest. Konstant känsla av förlust och hopplöshet. Finner ingen ro alls, och spenderar varje dag med ett o samma syfte: Försöka att rymma.

Trycker så hårt över bröstet så det känns som att jag snart blir kvävd.

Vill bara springa tills benen viker sig, och ramla i den kalla snön och skrika mig hes. Skrika ur all frustration och allt det tunga.