Jag har gjort många framsteg med mig själv senaste månaderna. Det har stärkt min självkänsla, och det har gjort att jag har accepterat mig själv bättre. Första stora steget, är att inse sina brister. Att stå för dom. Att erkänna för sig själv, och för andra. Hade jag gjort det tidigare, att många saker sett annorlunda ut. Tillexempel hade jag haft bättre betyg, om jag hade pratat med lärarna om mina brister. Istället för att skolka och då rymma ifrån dem.

Det tjänar ingenting till. Det enda som händer är att folk uppfattar en på fel sätt, Man uppfattas som dryg, nonchalant och likgiltig.

 Och man sänker sitt eget självförtroende och självkänsla.

Varje dag på kursen har jag utmanat mig själv. Vilket har lett till att jag varje dag har stärkt mig själv. Jag skulle vilja ge all min kärlek och tacksamhet för stödet jag fått, och att dom inte har pressat mig... utan låtit mig kämpa i egen takt.

Finns det något mer frustrerande än att bli missförstådd? När man helt o hållet som människa blir uppfattad på helt fel sätt? Det känns som att man kämpar arslet av sig, och får inget tillbaka. Jag hatar det! Det gör mig så frustrerad att jag vill slita av mitt hår, skrika sönder min röst och banka sönder mina knogar.

Imorgon är det avslut på kursen.. :( Sen äre helg. Vette fan vad det blir i helgen. Kanske åker till ljungaverk o hälsar på min kära Mamma som är helt förtvivlad över våran kära familjemedlem Amigos olycka. :,/

Ta hand om er!